Om det bedrägliga i att klamra sig fast

Stödd av ett rostigt spett gick jag ut om natten
med den vackra blomman om halsen
Söker ett hål i isen, mina fötter börjar bli kalla
Jag klamrar mej fast vid min rostiga stav
trots att den börjar bli sträv och smutsig
Dekorerad av livslust, är den ändå min trygghet
Så i denna timma, när morgonsolen med värme och ljus
försöker bräcka de nattliga stjärnornas hoppfulla glitter,
tror jag alltid att jag lyckas slå hål i isen.

Min blomma och min stav...
Ni har besegrat kylan åt mej
Så till den milda grad
att jag tillåter trädgården att växa.
Min spetsiga stav blir allt svagare
uppluckrad av rost
ersatt av livets grönska
Jag har stuckit ner den i myllan
mitt i rabatten
Så att jag kan njuta av dem alla
och samtidigt,

skydda er från att vissna...