Från mitt oskyddade inre

Jag trodde att det var bäst bakom dimman
dit män´skorna aldrig kom
Där jag kunde sitta och ruva mitt inre
skyddad från insyn och hån
Ditin kom bara de särskilt inbjudna
gäster valda med omsorg
Som snart fick gå för att inte bli frusna...

Som ensam tomtegumma, vilsen i människoland,
Hade jag lärt mej att hitta trygghet i dimman.
Där hade jag bäddat mjukt en bädd av dagg
så mjuk som bomull,
För att försvåra andras insyn

En bädd som bara en tvillingsjäl kan urskilja.
Du var välkommen då du kom.
Marken blev varm och dimman dunstade efter hand.
Jag visade dej min stig ut ur dimman, du blev illa berörd, men inte avskräckt
Så nu tror jag att jag kan röja undan slyn
För att stigen ut ur Dimdalen ska bli lättare att gå